Känsligt ämne och tabu men jag luftar mina tankar ändå. Känslan när semestern närmar sig och diabetesen-djävulen på ett alltför effektivt sätt dämpar semesterlängtan. För så länge jag jobbar har jag lyxen att en stund på dagen lämna över ansvaret till förskolan och vila upp mig med jobb. Lättnad. Paus. Andas. Hinna tanka ny energi.
Samtidigt gråter jag inombords för de orättvist kassa förutsättningar jag har att orka ta hand om mina barn. Orka vara en pigg och engagerad mamma. Efter ännu en superhög natt är hjärnan mos och tårarna ständigt på lur. Blodsocker på runt 20 för andra natten i rad trots bra och nyttig mat. Så idag skiter jag i allt som kallas nyttigt – vad har det för betydelse när det ändå oftast går åt helvete? Senaste bra natten jag minns var efter pizza och godis så kanske göra det till stående kvällsmat???♀️?
Idag är det du som är boss! Du som får välja vad och var vi ska äta och vad vi sen ska göra ikväll. Jag kan inte ta dina skitsjukdomar ifrån dig men varje sekund i mitt liv ska jag göra mitt allra bästa för att du ska kunna leva, och känna dig fri, som alla andra barn. För jag kan ta en paus då och då medan du tvingas kämpa varje sekund. Så modig och stark. Mitt hjärta svämmar över av kärlek till Dig, och till dina syskon. Lyckan att vakna bredvid dig varje morgon. Trots två skitsjukdomar så levande och frisk. Din varma kropp och dina mjuka andetag. Lyckan att få vara din mamma och få uppleva dig varje dag.♥️
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
