Jag hade precis börjat jobba på nya gymmet i centrala Stockholm, där jag jobbade med Personlig Träning. Jag hade precis utvecklat den BÄSTA dieten åt mina kunder. Jag hade knäckt koden!
Innan sommaren hade jag slimmat min kropp lite som sig bör inför en badsäsong och under semestern tillät jag mig att ha lite lösare tyglar för att verkligen kunna njuta. När jag var tillbaka på arbetsplatsen insåg jag att jag inte gått upp i vikt, utan minskat. Underbart, men nu skulle det byggas muskler så jag började äta mycket mer. Efter några veckor hade jag gått ner ytterligare i vikt. Det var inte någon mirakeldiet, det var diabetes som jag hade utvecklat…
Jag blev både rädd och ledsen men efter allt hade lagt sig började jag tänka. Jag bestämde mig för att inte låta någon sjukdom begränsa eller styra mig. Efter min Biomedicinutbildning från Halmstad Högskola, med inriktning på träning, hade jag under flera kurser kommit i kontakt med diabetes. Jag förstod hur insulin och kolhydrater fungerade. Jag visste ju innerst inne hur jag skulle agera för att kunna leva ett aktivt liv trots min diabetes. Sjukdomen skulle få följa mig och inte tvärt om.
Min första utmaning kom när en av mina kunder frågade mig om jag inte skulle försöka mig på en cykeltur mellan Sverige och Paris. Äventyret skulle vara avslutning på ett års insamling av pengar till Barncancerfonden. Jag tänkte att jag nu skulle få chansen att bevisa för mig själv att jag kunde manövrera min sjukdom även om det blev utmanande. Trots flera dagar av piskande regn, motvind och som lägst 7 grader (mitt i juli) överlevde jag. Jag klarade att cykla varenda meter ner till Paris och på mållinjen överväldigades jag av en stolt känsla, med ett starkt inslag av ”aldrig mer”…
Andra gången jag skulle uppleva samma känsla blev januari 2016. Samma kund som gav förslaget om den ”lätta cykelturen” till Paris kom nu och frågade om jag ville samla in pengar till barn med funktionshinder. Mitt svar blev denna gång: ”Självklart, och vilket äventyr hade du tänkt dig…?”. Jag hade precis tackat ja till att bestiga världens högsta fristående berg, Kilimajaro, som låg i Afrika.
Ett halvår och nästintill en personlig konkurs senare (resa och omkostnader stod vi för själva så insamlade medel till 100% kunde gå till AktivisFonden), stod jag på sista etappen av berget som skulle besegras. Inställningen att målet skulle vara en förhållandevis lätt uppgift som kunde liknas vid en ”utmanande promenad” hade förändrats. Efter gårdagens ankomst till sista lägret på 4600m innan toppen, hade jag kräkts för första gången. Jag visste nu att jag hade blivit höghöjdssjuk. Med huvudvärk, illamående, smärta och ett förvirrat tillstånd gick jag nu i totalt mörker upp för en brant bergsvägg utan möjlighet att se längre än teamets pannlampor lyste. Hur kunde varje steg vara så jobbigt? Jag försökte spara energi genom att knappt lyfta fötterna vid varje steg. Jag kommer ihåg hur mina iskalla tår hade kontakt med marken i de korta stegen och mitt fokus var att sätta ena foten framför den andra. Jag försökte skingra tankarna på att vi från vår start vid midnatt skulle gå i sju till åtta timmar i detta tillstånd. Hade jag vetat att det skulle bli värre ju närmre målet vi kom hade jag nog lagt mig ner på rygg.
Tack vare en klar bild och målsättning om att bevisa för mig själv att Diabetes inte är ett hinder för att göra vad man vill, klarade jag att ta mig upp till toppen. Jag känner åter igen, precis som på mållinjen i Paris, känslan om att jag ALDRIG kommer göra om det. Det känns dock inte som en dålig känsla, för nästa äventyr är redan i planeringsstadiet…
Vill ni läsa mer om mig eller ta kontakt för att exempelvis boka en föreläsning till er arbetsplats kan ni besöka www.robertsvensson.info.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
