”Vad skönt det måste vara att kunna släppa det där med insulinet. Speciellt nu, om sommarn, när man kommer och går mer ledigt liksom. Och alla de där sticken sedan som du slipper att ta. Sprutorna. Fy fan! DET hade jag ALDRIG fixat.”
Det fräser till och han sneglar upp genom rökmolnet mot min överarm och plastigeln som sitter där för att spotta ur sig det livsnödvändiga insulinet.
”Grilla, som människor gjort i tusentals år. Vi är exakt som dem ändå. Skillnaderna är din bukspottskörtel på armen och att du trots celiakin valt att begränsa dig ytterligare genom att av någon jävla anledning inte längre äta kött. Nej, Robert, utvecklingen har verkligen gått framåt”, säger han skrattande och vänder sedan upp ölburken mot röken som ringlar iväg genom en stilla, nästintill overklig Mariohimmel.
”Sannerligen Tommy”, säger jag helt kort och tänker på vilken skitsak de där sticken i fingrar och mage verkligen är i det stora hela.
Komplikationer
Jag skulle kunna berätta för honom om komplikationer: förlorad syn, pajade njurar och förkortade liv. Om vaknätter och tvångsätning. Forcerandet genom dödskänslor mot kylen och bakfyllemornar utan tidigare rus. Tröttheten. Allt det där ständiga olustiga som omsluter en likt en illasittande rock man fått i present och nu ständigt tvingas till att bära.
Jag skulle kunna berätta för honom om fighten där gonggongen slår en enda gång utan att det aldrig någonsin skickas in en pall mellan repen. Jag skulle kunna berätta om massor och så mycket mer och ändå skulle Tommy aldrig förstå. Och kanske är det också precis så det ska vara. För jag vet att jag för bara några år sedan inte skulle ha förstått mycket mer än han.
Just de där jävla sticken.
Hjälpmedel
Och visst är det väl ändå bra att med insulinpumpen få slippa ett par av dessa och att likt väderleken kunna se tendenser genom en CGM (kontinuerlig glukosövervakning). Hjälpmedel jag genom en fantastisk diabetessköterska fått möjlighet att prova. Men trots dem är det ändå inte att bara komma och gå. En glass, ett par vinglas, en näve chips.
Oavsett årstid sitter jag fortfarande fast i professor kalkyls linbana som tvingar mig till överslagsräkning och mot beslut som slungar mig upp eller ner när det blir fel. Hjälpmedlen har liksom ingen aning om insulinet är mindre potent av värmen, om jag rört mig mycket, eller vinglasen jag tömt.
LÄS ÄVEN: Det tog ett år innan jag upptäckte att det är skillnad på insnulintyperna
Ett extraliv
De ljusa nätterna bjuder in till vakenhet och påfyllning och ändå brukar blodsockret helt oförtjänt ligga på sansade semesternivåer. Något jag själv misstänker beror på accepterandet. Inte att jag helt släpper garden, för det kan vi aldrig tillåta oss göra som diabetiker, men att jag inte går i clinch och svingar mot toppar på samma sätt.
Och det är faktiskt inte bara elände att dra omkring med den här sjukdomen. Tvärtom på ett sätt. För som jag alltid brukar säga: jag har aldrig tidigare varit så här sjuk, men jag har heller aldrig mått så bra. Sjukdomarna har sporrat mig att leva sundare och värdigare på ett vis. Tydligen måste vi få något i skallen för att verkligen förstå att livet innan extralivet inte alls var givet utan att också det i själva verket var ett extraliv.
Det piper
”Det piper från dig!” säger Tommy och betraktar mig som en mycket närbesläktad art.
”Det hör jag väl”, säger jag och trycker bort felmeddelandet på handenheten och drar sedan bort plastigeln från min arm. Slemmigt sekret från klister och överblivet insulin ligger kvar där podden suttit.
”Och nu piper det från mackapären på bordet.”
CGM’en visar 12,2. Jag tar fram en teststicka och mäter blodsockret oldschool. 17,3 mmol. Den kvarglömda insulinpennan i ryggsäckens ytterficka låter mig stanna. Jag skruvar fram åtta enheter snabbverkande insulin och märker hur Tommy vänder sig ut mot fjärden.
”Hur blir köttet”, frågar jag den flanellrutiga ryggen och kan inte låta bli att fnissa.
”Har du tappat luktsinnet också? Robert, dina grejer snackar på tok för mycket.”
”Det har du rätt i”, säger jag och drar igen dragkedjan till ryggsäcken och ser hur han som på en signal vänder sig om för att skynda mot grillen.
”Du har så jäkla rätt i det Tommy… Snackar på tok för mycket”, säger jag och låter nålen sjunka in under mitt skinn.
LÄS ÄVEN: Extrem ensamhet – på grund av diabetes?
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
