När jag träffade min nuvarande sambo så höll jag min diabetes lite hemlig. Inte för att jag skämdes utan för att jag inte ville att han skulle tycka synd om mig. Eller som i tidigare förhållanden, att jag behövde tas om hand.
Min diabetes har aldrig varit särskilt samarbetsvillig. Mitt blodsocker har varit högt och lågt om vartannat. Det har aldrig lyckats finnas ett mönster när det blir högt och när det blir lågt. Det har varit svårt att ställa in insulindoserna och jag har nog provat varenda insulinsort och vartenda litet och stort diabeteshjälpmedel som finns, ibland kortare tid och några lite längre tid. Min allra bästa vän på senare år har varit min cgm som larmar när sockret är utanför mina blodsockermål.
Men hur förklarar man för någon hur det är att leva med diabetes, för någon som inte vet? Hur förklarar man för någon utan att skrämma iväg den personen, att man ibland krampar på nätterna och beter sig som ett fyllo mitt på ljusa dagen? Jag valde att inte berätta alls, vilket höll på att kosta mig livet eller nära på åtminstone.
Jag tänkte att när vi setts ett tag så skulle jag berätta, ja när tillfället var rätt. Det tillfället kom inte förrän jag visade sjukdomen värsta sida. Vi var i Finland och hade sprungit ett lopp där. Jag var hög i socker efter loppet och tog extra insulin. Sedan minns jag inte så mycket mer innan jag vaknade med stor kalabalik på hotellrummet. Min sambo hade i korta drag vaknat av att jag krampade.
Jag kan ana hans chock och hans panik. Han visste ju inte vad han skulle göra, jag hade ju inte berättat. Jag hade nog nämnt lite flummigt veckorna innan om min diabetes men aldrig berättat om kramperna. Han hade ändå snabbt insett att han borde ringa min mamma som kunde ge honom tips och råd om vad han skulle göra. Jag vaknade upp efter att min sambo tömt i mig hela minibaren på sötsaker. Jag är dock osäker på om han fick någon kontakt med min mamma eller om han löste situationen helt själv. Efter händelsen kände jag mig skamsen över att jag inte berättat mer specifikt hur han skulle agera vid en sådan här händelse.
Jag förstår än idag inte hur min sambo lyckades få i mig innehållet i minibaren, ja inte spriten förstås men godiset och juicerna eftersom jag krampade. Men jag vaknade i alla fall och vi lyckades somna om. Eller jag somnade om och min sambo har nog inte sedan den natten sovit ordentligt. Det är det scenariot och det ansvaret jag inte vill lägga på någon i min närhet, att jag ska behöva vaktas.
Dagen efter berättade jag mer grundligt om hur mitt liv sett ut och ser ut idag, att jag är ö-cellstransplanterad med misslyckade resultat och att jag inte känner mina låga blodsocker. Jag berättade hur motion, mat, stress, för lite och för mycket insulin påverkar varje ny dag. Att allt påverkar och att ett högt socker gör dig slö och trött och ett lågt får mig att bete mig som en lallande fjant.
Efter denna händelse har det uppkommit fler incidenter då jag krampat men som med allt annat så blir det på något vis någon sorts vana även över sådana här märkliga akutsituationer. Min sambo vet vad han ska göra och han känner sig så trygg man kan i de situationerna.
För en månad sedan var jag på tjänsteresa på annan ort med mina kollegor. Jag delade rum med en kollega. Jag tog mitt blodsocker vid midnatt och det visade på 15 mmol. Jag tyckte det var lite högt men valde ändå att inte ta något extra insulin.
Vid 3-tiden på natten vaknar min kollega av att jag krampar, sedan blir allt ett töcken för båda oss. Jag själv minns ingenting av händelsen och min kollega har bara vaga detaljer. Hon svimmar nämligen när hon ska resa sig upp och hjälpa mig. Hon faller och slår upp ena ögonbrynet men lyckas ändå hjälpa mig få i mig choklad som hon hade i sin handväska, mitt druvsocker hittar hon inte. Det blev ett blodbad utan dess like, hon fick tillbringa konferensresan på Akademiska och jag på hotellrummet. Min kollega fick sy 7 stygn och jag bet sönder tungan, men blev nog mest ärrad i själen.
När jag kom hem från Göteborg var jag nedstämd och ledsen att min sjukdom ställt till det så, medan min sambo sa att jag absolut inte skulle vara ledsen. Han sa: Om detta hänt hemma så hade det bara varit en incident och vi hade fixat det som vi brukar. Inte konstigare än så, vi hade gått till jobbet som vanligt och du hade haft huvudvärk och kämpat i det tysta för att komma i balans med ditt blodsocker ett par dagar, som en tyst superhjälte.
Han får ofta påminna mig att han aldrig älskar mig mindre trots alla tokigheter med sjudomen, att han inte ser mig som diabetikern Sari utan bara Sari. Det är så viktigt för mig att höra. Att jag ska fortsätta vara personen jag är och inte sjukdomen jag har.
Min sambo har tidigare trott att diabetes bara handlar om att äta rätt och ta sitt insulin. Hur svårt kan det vara? Jag och många andra diabetiker tampas med denna okunskap om diabetes. Jag har därför bestämt mig för att aldrig skämmas för min sjukdom utan jag ska istället ta varje tillfälle jag får och berätta om den. Berätta vilka kämpar vi är med våra sjukdomar.
Sist men inte minst ska jag äta rätt och ta mitt insulin i livets berg- och dalbana. För med åren har jag blivit expert på att parera topparna och dalarna. Jag är min egen superhjälte.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
