Ett fint motto jag strävar efter i min vardag är ”gilla läget, tänk positivt”. Det mottot har lett till att jag ofta ser problem som utmaningar och utmaningar som möjligheter att lära mig någonting nytt. Gilla läget tänk positivt är ofta ett motto som dyker upp i mitt huvud när det handlar om diabetes. Jag hamnar ofta i situationer där man står i valet och kvalet om mer insulin, mindre insulin, öka på kolhydratsförrådet, fysisk aktivitet kontra avstå fysisk aktivitet etc.
Ibland känner jag mig ensam i alla beslut som ska tas, det är klurigt att ensam styra min diabetes i rätt riktning och ibland hade det varit skönt att ha en expert vid min sida. Experten är jag, ingen känner min kropp och min diabetes lika bra som jag. Gilla läget, tänk positivt har blivit som ett mantra i huvudet och ofta tar man sig ur de kluriga situationerna som uppkommer.
Diabetesexperterna i mitt liv har börjat utökas. Jag märker att mitt val att engagera mig inom diabetes har resulterat i en utökad vänskapslista på Facebook från alla världens hörn. Under internationella träffar och konferenser har många fina kontakter världen över etablerats och tack vare sociala medier bevaras kontakten och min känsla att vara ensam kring alla diabetesbeslut har minimerats.
Ingen med diabetes är ju givetvis synonym med just min diabetes, men bara möjligheten att någon med samma sjukdom som jag är online på messenger och man snabbt kan fråga vad personen tänker om min fundering jag har just då är fantastiskt värdefull. Kontakter med andra diabetiker runt om i världen har också gett mig perspektiv på min diabetesbehandling. Jag har träffat människor som inte vågar ta för mycket blodsockertester eftersom man ska ha råd att ta blodsocker hela månaden/året och som absolut inte får samma hjälp och stöd som jag får.
Jag var lite nervös inför mitt deltagande på den senaste konferensen, hur skulle jag känna igen de andra konferensdeltagarna? Det var lite otydligt var vi skulle samlas, jag gick ner till hotellets lobby, jag såg ingen, tog mig ett till varv och spanade efter uppsamlingsplatsen. Min blick stannade genast på tjejen med den vita sensorn på armen. Hon står och pratar med någon annan som har en insulinpump hängandes i skärpet. Där var mitt gäng och jag sluter genast upp i gemenskapen, känner mig som hemma och börjar prata om vad som hänt sedan sist. Någon dricker en festis, någon knappar in en korrigeringsdos på sin insulinpump, medans en annan visar en smart kolhydratsapp den har på telefonen. När konferensen avslutas på söndagen är mötet trots allt inte slut, det fortsätter på de sociala medierna. Tack vare sociala medier känner jag mig alltid delaktig i gemenskapen, mina diabetesbeslut är många men känslan i att vara ensam kring dessa beslut har absolut minimerats.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
