Alla har grundläggande behov som måste tillgodoses för att man ska överleva. Det har forskats mycket om detta. Har vi som har diabetes ett större behov när det gäller till exempel trygghet?
Jag har alltid haft ett stort behov av att känna mig trygg. Både hemma, på fritiden, runt vänner och på jobbet. Det är inget nytt. Det är ett inneboende behov som alla människor har i varierande grad.
Min synpunkt
Låt mig förklara det ur min synvinkel: Mitt behov av trygghet gör att jag behöver stabilitet och förutsägbarhet. Kanske extra mycket så efter att jag fick diabetes. Man kan fundera över varför, men jag tror att jag vet svaret.
Jag har alltid haft ett stort kontrollbehov, speciellt för de saker som handlar om mig. Att diagnostiseras med en kronisk sjukdom skapade en instabilitet hos mig, jag förlorade kontrollen över mig själv.
Förlorade jag kontrollen över mig själv, eller var det bara i mina tankar som jag kände att jag förlorade kontrollen? Förmodligen det senare.
LÄS ÄVEN: Mitt första möte med diabetes typ 1
Självständig
Jag har alltid varit självständig och det kan så klart vara även om man har diabetes. Trots det finns det några faktorer som gör att jag blir lite beroende av andra, oavsett hur självständig jag är.
Om jag hade bott ensam och kanske inte dykt upp på jobbet en dag, hade mina kolleger efterlyst mig då? Jag tror det. Min poäng är att jag, med min diabetes, behöver veta att det finns personer som känner till min sjukdom. Någon som kan finnas där under perioder då jag kanske behöver en extra trygghet för att blodsockret inte beter sig som det ska.
Gör det mig osjälvständig? Är mitt trygghetsbehov sådant att jag inte klarar mig själv för att jag behöver den här tryggheten, stabiliteten och förutsägbarheten?
Jag har funderat mycket fram och tillbaka kring detta och kommit fram till att det inte handlar om att jag inte är självständig. För det är jag! Jag klarar det mesta själv och behöver ingen ”assistans” från andra för att min vardag ska fungera.
LÄS ÄVEN: Det hårda jobbet bakom ett perfekt långtidsblodsocker
Tryggheten i att veta
Det jag behöver är att veta att någon kommer att efterlysa mig, kontakta mig om jag inte följer mina rutiner, som att inte dyka upp på jobbet.
Gör man det även med friska personer, dvs. kontaktar dem om de inte kommer till jobbet som de brukar? Ja, det gör man. Man kontaktar personen om man upplever om denne inte kommer till jobbet som hen brukar.
Jag har ett större trygghetsbehov
Behovet kan förstås bli ännu större när man har diabetes. Behovet av att veta att man kan vara säker på att någon skulle försöka att kontakta mig om jag inte dyker upp som överenskommet. Med andra ord har jag ett större trygghetsbehov än jag tror att jag skulle ha haft om jag inte hade diabetes.
Det är en insikt som det har tagit lång tid för mig att erkänna. Men återigen: det handlar inte om självständighet. Det handlar om trygghet. En trygghet som gör att man inte känner att man blir en börda för andra. Men att andra kanske tänker den tanken en extra gång om de inte hör av mig, eller att jag inte dyker upp.
LÄS ÄVEN: Ensam för första gången i livet
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
