Skillnaden mellan typ 1 och typ 2 diabetes vill många ofta påtala, och det är absolut två olika sjukdomar, men riskerna är i många fall likartade. Jag önskar båda typerna får den bästa hjälp som går att erbjuda.
Min far har typ 2 och han har upplevt det som min son med typ 1 än så länge inte upplevt, att bli så låg att man inte är kontaktbar alls. Ambulans har fått tillkallas men det är en annan historia.
Det är en skrämmande upplevelse för alla drabbade. Den som är sjuk upplever med all säkerhet en viss maktlöshet när det går så långt att man försvinner och kroppen stänger av. Och anhöriga som förhoppningsvis är i närheten och bevittnar det, är ställda i en oerhört pressad situation då man måste få upp blodsockret på en person som inte längre är med i matchen. Det är inte enkelt att få i en person druvsocker eller kolhydratrik dryck i det läget. Man kan bli tvingad att ringa efter ambulans som har bättre metoder att tillgå vid allvarliga blodsockerfall, även kallade hypoglykemi.
Min far minns aldrig vad som hänt sista minuterna före ett allvarligt blodsockerfall. Han kan ha vissa minnen av det som sker när han får hjälp att höja blodsockret men inte i större sammanhang. Men han bär med sig upplevelsen att få se anhöriga upprivna och ledsna, och kanske främmande ambulans-personal i närheten. Det är ingenting som jag tror är helt enkelt att hantera känslomässigt för honom och andra drabbade. För utan hjälp kan det här innebära slutet av livet.
LÄS ÄVEN: Närstående till någon med diabetes? De här råden kan rädda liv!
Människor med de två sjukdomarna erbjuds inte samma hjälp
Det är egentligen det här mitt inlägg handlar om. Riskerna är ofta densamma för båda typerna men den tekniska hjälpen som en typ 1:a ofta kan få är enorm jämfört med det en typ 2:a kanske erbjuds. Allt är olika beroende på landsting och livssituation i övrigt men jag är helt övertygad om att samtliga med diabetes oavsett typ skulle tjäna enormt mycket på kontinuerlig blodsockermätare som övervakar blodsockret dygnet runt.
Min far förlitar sig med stick i fingret och manuellt mäta sitt blodsocker. Det är bra det med men vid de plötsliga fallen hinner han inte alltid med. När han väl förstår att han blivit låg kanske det redan är försent för att fysiskt klara av att få i sig snabba kolhydrater.
En sak som också skiljer sig är tider hos sjukvården och doser insulin till mat. Det här kan absolut handla om att i ena fallet är det barn och i det andra en vuxen människa men min far går på kontroll ca 1-2 gånger per år medan min son är minst 4 gånger per år.
LÄS ÄVEN: Detta bör du veta om insulinchock
Vi måste ta båda typerna allvarligt
Ofta har jag märkt att typ 2-diabetiker har fasta doser att ange till frukost, lunch och middag samt långverkande insulin. Detta utan aspekt till vad man äter från enda dagen till den andra. I sonens fall handlar det om minutiöst uträknad kost och vad den innehåller för att fördela exakt den mängd insulin som behövs. I teorin åtminstone, inte lätt att pricka rätt ändå alla gånger.
Jag tror det här kan vara generationsfråga då gamla läran var av det här slaget medan moderna sjukvården kör på kolhydratsräkning. Men det måste vara påfrestande att inte alltid veta vad doserna gör när man inte beräknar vad man faktiskt äter. Jag önskar båda typerna får den bästa hjälp som går att erbjuda.
Alla har samma skräck, att inte vakna upp efter en hypoglykemi. Vi måste ta båda typerna av sjukdomen allvarligt och sluta förminska andra människors sjukdom, oavsett vad det gäller.
PS: Det finns även fler typer av diabetes men det ligger utanför mitt område då jag inte är bekant med de typerna alls. Men vi ska inte glömma bort de människorna heller.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
