Att leva som vanligt – var det så de sa, och var det verkligen det här de menade? Detta är vårt liv – vårt vanliga liv med diabetes.
Två korv med bröd och en smoothie på väg ut till kompisarna. Sista tuggan tagen när du säckar ihop. Börjar gråta och skrika på samma gång. Jag fångar din tunga kropp när du faller ner från stolen. Tar dig i min famn. Du hänger på mig, blundar och dreglar på min axel. 3.0 pil ner.
Jag pratar utan att du reagerar. Jag skriker. Ger dig juice men du slår iväg glaset. Krasch över hela köket. Tar fram nytt som jag tvingar i dig. Klunk för klunk. Du blundar och hänger som en säck.
LÄS ÄVEN: Det är jobbigt att byta vårdpersonal
Vad händer?
Du vaknar till och skriker efter kompisarna. Kompisarna som förvånade kikar genom fönstret. Undrar vad som händer. Jag bär dig i min famn, ut till dem. Försöker förklara vad som hänt. Samtidigt ger jag dig druvsocker efter druvsocker. Äntligen kan du prata igen. Säger att kroppen har tårta och det är därför du mår så dåligt. Vi kramas. Tårarna blandas. Du är tillbaka. 2.4 pil upp.
”Snart har kroppen ätit upp tårtan, då kan jag leka igen.”
En stund till i min famn. Sen iväg med kompisarna, lekande igen. Jag torkar tårarna. Andas.
Går in och städar köket. Förstår allt men ändå ingenting. Att leva som vanligt – var det så de sa och var det verkligen det här de menade?
Detta är vårt liv – vårt vanliga liv.
LÄS ÄVEN: Innan det går för långt
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
