“Upplever du att du har en hypoglykemi” frågade läkaren mig. “Jag behöver en blodsockermätare” upprepade jag för tredje gången. “Upplever du att du har en hypoglykemi” sa läkaren igen. ”JAG KÖR VASALOPPET OCH HAR BRÅTTOM” skrek jag.
Mitt första långlopp med typ 1-diabetes kom att bli Vasaloppet 2011. Jag hade haft diabetes i knappt 10 månader när det var dags… och jag hade ingen aningen om hur lång tid 90 km längdskidor skulle ta för en “Skånetös” som mig. Jag hade midjeväska med ägg, druvsocker och min blodsockermätare (allt-i-ett). Jag mätte blodsocker vid starten men redan vid första kontrollen hade mätaren blivit för kall. Vid varje sjukvårdstält frågade jag efter blodsockermätare — samtidigt hade jag tryckt in mätaren i bh:n.
Till slut sa läkaren ord jag kände igen: Är du låg? Jag vet inte, sa jag och fick till slut kollat blodsockret och skidade vidare! Vid Evertsberg, efter 60 km kom mätaren igång och jag körde till slut i mål under strax 10 timmar. Jag insåg dagen efter till min glädje att jag fått “vasaloppseffekten” – jag kunde äta hur mycket kolhydrater jag ville för kroppen bara skrek efter dem. Min skidkompis i IFK Helsingborg med typ 1 sen 20 år skrattade när jag ringde honom och han sa “första måndagen i mars är årets bästa dag för att äta pizza”!
2013 hade jag (trodde jag i alla fall!) mer rutin och körde först Vasaloppet för att söndagen därpå påbörja en utmaning: Border to Border, 450 km längdskidor under 6 dagar genom Finland. Denna gång var jag mer förberedd.
LÄS ÄVEN: Aha-upplevelse på fjälltur!
Längdskidåkning vid 18 minus
I följebussen hade jag extra energi, sprutor, extra lånepump och infusionsset. Jag körde med dubbla infusionsset och hade utarbetat ett system med lager på lager kläder och under skidjacka, alltså ovanpå underställen, hade jag AnnaPS sportlinne. I ena fickan under armhålan låg pumpen så slangen alltid höll sig varm och i andra fickan låg min blodsockermätare i en hundpåse för att hela tiden vara varm och torr. Av Region Skåne hade jag fått låna en handenhet till cgm. Min pump är dessutom vattentät/svetttålig.
Vi startade nära Kuusamo vid ryska gränsen men jag hade kört mindre än två kilometer när min pump började pipa konstigt. Vad sjutton nu då? Det stod någon konstig text i displayen, ”ring service”. Men jag hade ju handeneheten också, och dess CGM, så jag testade att starta om pumpen och det funkade! Min amerikanska pump hade kanske överreagerat pga närheten till Ryssland, vad vet jag!
En morgon var det minus 42 grader och jag hade 88 km längd framför mig. Skulle det funka?
Det var bara så kallt i någon timme, sen steg värmen upp till ”varma” minus 18… Det var en rysk ung kille, han körde rätt ofta i t-shirt – denna morgon hade han dock någon tröja till! Jag hade 8 lager och dubbla buffar och insulinet frös inte eftersom slagen låg först intill kroppen och sen innanför linnet så slangen blev vam av min kropp.
LÄS ÄVEN:
Mina tips
Mina tips vid skidåkning/längdskidlopp är:
- Extra energi
- Minisprutor (som man antingen kan förfyllda från penna eller dra insulin ur pumpen)
- Dubbla infusionset
- CGM (om det finns möjlighet till det och framför allt, för oss med pump med slang – se till att slangen ligger varmt inbäddad!)
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
