Ibland kommer de – stunderna, dagarna, veckorna – då diabetesen bara blir för mycket. Tillfällen då jag känner mig trött och frustrerad och fullständigt överkörd av den här sjukdomen som jag aldrig bett om – som ingen av oss bett om. När det händer brukar jag ta hjälp av mina vänner världen över som också lever med typ 1-diabetes. De vet hur det känns och de förstår, på riktigt. Men trots att vi delar många känslor och upplevelser så kämpar vissa av dem med saker jag aldrig på riktigt kommer kunna förstå – saker som jag varit lycklig nog att slippa.
En av mina vänner från Kina har berättat att hon var tvungen att ljuga om sin diabetes när hon sökte till universitetet, eftersom människor med typ 1-diabetes inte var välkomna. Hon berättade även om den gången hon fick sparken när hennes arbetsgivare fick reda på att hon hade diabetes, och den gången hennes pojkvän gjorde slut eftersom diabetes inte fanns med på listan över egenskaper hans föräldrar tyckte deras svärdotter skulle ha. En annan vän har berättat att många föräldrar i hennes hemland Pakistan får höra att de inte borde slösa varken tid, pengar eller energi på sina barn med diabetes eftersom de ändå aldrig kommer kunna utbilda sig eller hitta varken ett jobb eller någon som vill gifta sig med dem.
Jag har vänner runt om i världen som är i mitten av tjugoårsåldern, men som ser tio år yngre ut eftersom de på grund av brist på tillgång till insulin inte växt och utvecklats som de borde. Trots att man alltså behandlat människor med diabetes med insulin i snart 100 år så finns det fortfarande inte tillgängligt till alla som behöver det. Det är oacceptabelt.
Enligt en av mina bekanta så är många ukrainare tvungna att lägga upp emot halva sin månadslön på mediciner och hjälpmedel, och i Moçambique kan diabetesbehandlingen kosta upp emot 75 % av den årliga inkomsten. Många har därför helt enkelt inte råd att ta hand om sig själva, hur gärna de än skulle vilja. Bristen på utbildning gör också att många inte har kunskapen som krävs för att ta hand om sig själv. För två och ett halvt år sedan gick en vän till mig bort på grund av att människor i hans närhet rekommenderade honom att ta alternativa läkemedel istället för insulin.
Samtidigt som historier som dessa gör mig otroligt arg och ledsen, gör de också att jag får perspektiv på min egen situation. Diabetes är en tuff sjukdom, och jag kämpar mer eller mindre varje dag med den, men jag har svårt att föreställa mig ett liv där jag inte bara måste ta hand om allt vad min kroniska sjukdom innebär, utan också måste oroa mig för om jag ens har råd att behandla sjukdomen över huvud taget.
Det är inte meningen att svartmåla dessa länder, och givetvis är livet inte bara pest och pina för människorna som bor där – men många av dem kämpar med saker vi i Sverige knappt kan föreställa oss. Trots det är mina vänner som jag skrivit om här är några av de starkaste, mest livsglada och generösa personer jag känner. De har valt att använda sina erfarenheter och sin frustration för att förändra livssituationen för människor med diabetes i sina hemländer.
Vi får aldrig bli för bekväma eller börja ta saker för givet här i Sverige. Bara för att vi relativt har det bättre än andra så betyder det inte att det är bra nog – det finns alltid villkor som måste förbättras, attityder som borde förändras och människor som behöver hjälp och stöd. Men ibland kan det kanske vara värt att komma ihåg att vi trots allt lever i ett av världens mest priviligierade länder – vi är nog ändå ganska lyckligt lottande.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
